SKRÄCKHISTORIA- 1000 METER UNDER JORD

Jag är en ung kille som nyligen börjat arbeta som bergarbetare i Malmbergsgruvan som ligger strax utanför Gällivare. Det är ett arbete som jag stortrivs med och jag har inga större problem att befinna mig 1000 meter under jord, trots att jag ofta är ensam.

Men jag måste erkänna att sinnet är lite mer spänt där nere. Slocknar den begränsade belysning vi har tillgång till ser man bokstavligt talat ingenting. Inte ens en katt skulle kunna registrera något på hornhinnan där nere. Så det är inte konstigt att man rycker till lite varje gång man tror sig se något i de mörka tunnlarna eller i mörkret i ögonvrån. Poängen är att denna arbetsplats är verkligen inte för den mörkrädde.

Redan från första dagen på jobbet började gubbarna som varit där länge bomba mig med alla sina olika historier. Allt ifrån gamla gruvarbetare som avlidit under olika omständigheter, inte allt för sällan oförklarliga, till berättelser om Gruvfrun.

Även om jag tycker om spökhistorier så blir jag sällan så påverkad att jag måste kasta en extra blick över axeln. Jag skrattar för det mesta bara bort dem. Eller förr gjorde jag då det. Men förra passet var jag med om något som jag inte kan förklara. Något som fick mig att tvivla på att tillbringa en enda dag till där nere, ensam i min ljusbubbla, omringad av det oändliga och ogenomträngliga mörkret.

För att förstå historien behöver ni först veta hur min arbetsplats ser ut. Jag sitter i en maskin och sätter bult i berget. När man sätter bult borrar man hål i berget och sedan trycker man fast bultarna i dessa hål. Titt som tätt måste man gå ut och fylla på maskinen med bult. Maskin är placerad i en så kallad ort. En ort är i princip en tunnel där malmbrytning ska ske och oftast så har orterna bara en inpassage. Längst in är det en återvändsgränd mot berget. Hur långa orterna är varierar och just den ort jag arbetade i då detta ägde rum var relativt lång, kanske 300 meter. Jag stod lite närmre ingången till den så jag kunde inte se slutet på orten från min maskin. Det vill säga att tunneln gradvis föll in i ett kolsvart mörker där jag bara med fantasin kunde uttolka saker. Det kan lätt bli obehagligt.

Det var ett förmiddagspass, och klockan var ungefär halv nio. Tiden har dock ingen betydelse där nere. Nere dit dagens ljus aldrig ner spelar tiden bara roll i klockan. Arbetet flöt på bra. Maskinen hade inte krånglat någonting och jag hade fått väldigt mycket gjort. Allt var precis som det skulle, när jag skulle kliva ur maskinen för att fylla på bult. Väl på väg ner till marken skymtade jag något i ögonvrån inne i orten. Jag vände blicken dit men såg inget, precis som många gånger förut. Jag viftade bort det och fortsatte med mitt arbete. När jag väl fyllt med bult klättrade jag in i maskinen för att fortsätta där jag avslutade.

Men då märkte jag något. En bult fattades.

Jag var hundra procent säker på att jag hade laddat bultmagasinet fullt, och aldrig tidigare hade jag glömt att ladda i all bult. Men lika så fullt fattades en bult. Jag förstod ingenting. Jag stod i några minuter och bara stirrade på det tomma utrymmet där den sista bulten skulle vara – där den var, för bara en liten stund sen.

Det var här något började hända inom mig. Det kändes som att något var väldigt konstigt. Inte på ett obehagligt sätt, bara konstigt. Men det var inte mer än att acceptera att jag bara hade glömt den sista bulten, och gå ut och sätta dit en. Så jag gjorde det.

Tillbaka inne i maskinen satte jag mig ned och började arbeta. Den konstiga känslan kvarstod och jag kunde inte sluta tänka på den där sista jävla bulten, hur mycket jag än försökte sluta.

Då såg jag något inne i orten. Ett väldigt svagt och litet ljus. Det var bara så att jag kunde skymta det, inte mer. För att beskriva det på något sätt så såg det ut som en sådan där liten lampa som man kan ha på en nyckelring. ”Vad i helvete är det där?” sa jag högt för mig själv. Ljuset var stilla centrerat i mitten av orten i höjd av en människa. Jag stirrade på det.

Det kändes lite som att tiden stod still medan jag gjorde det. Svårt att förklara.
Var det en människa som var där borta? Nej, det skulle vara omöjligt. Det fanns ingen bil i närheten förutom min egen och jag skulle ha sett om det kom någon. Dessutom hade denne person i så fall haft en mycket kraftigare lampa samt varselkläder då alla som är här nere har det.

Helt plötsligt började ljuset förflytta sig, sakta och försiktigt från vänster till höger. Jag blev stel, och min andning blev tung. Detta var något utöver det vanliga. Detta var något som verkligen inte skulle ske.

Jag kunde inte se den bortre väggen i orten men den rörde sig långsamt mot den. Långsamt. Nu höll jag andan. Av någon anledning vågade jag inte andas medan jag betraktade fenomenet framför mig.

Då ljuset var väldigt nära väggen blev allt svart. Strömmen försvann och min maskin dog. Jag var verkligen inte beredd på det, och ska erkänna att jag skrek till. Det blev väldigt tyst i den annars bullriga miljön. Det enda som hördes var vatten som rann och en ventilation längre bort som bullrade. Paniken kom krypandes medan jag famlade efter hjälmen, som låg bakom min stol. Jag fick tag i den och lyckades tända gruvlampan som satt på den.

Ljuset från den må ha gjort det möjligt att se men jag kunde bara se inne i maskinen. Bortom rutorna fanns inget annat än mörkret som avtecknade sig bakom min spegelbild. Det var nästan värre än att inte se något alls. Ovissheten om det fanns något där ute fick magen att krampaktigt dra ihop sig. Bröstkorgen kändes ihoptryckt. ”Andas”, tänkte jag för mig själv medan jag kippade efter luft i paniken som anfallit mig.

Det var då jag märkte att ljuset i orten var borta. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, allt bara snurrade innanför pannan. Men jag noterade även en annan ljusprick, denna bakom mig. Elskåpet. Det var igång.

Strömmen hade alltså bara slagit ifrån. Jag behövde bara lämna maskinen och gå en liten bit för att komma till elskåpet och slå igång det igen. Även om det kändes motigt att lämna tryggheten i förarhytten, och gå in i mörkret, så visste jag att jag inte hade något val. Det var bara att bita ihop.

Med darrande händer och fötter klättrade jag ned för trappan och såg mig omkring i hopp om att inte se något alls, vilket jag inte gjorde heller. Jag satte kurs mot elskåpet med raska steg. Blicken var fokuserad på ljuspunkten som indikerade skåpets position. När jag var precis på avstånd för att min lampa skulle räcka till skåpet hörde jag något. Jag hörde något bakom mig som fick mig att instinktivt stanna till. Det var något som jag verkligen inte ville höra.

Ett skrockande. Jag hörde någon som skrattade.

En karl som skrattade.

Nej. Nej. Nej, nej, nej, nej, nej.

Det var inte möjligt. Det kunde inte vara någon i orten som skrattade åt mig, det var omöjligt. Med den största klumpen i bröstet någonsin vände jag mig långsamt om och förberedde mig för det värsta. Men bakom mig var det tomt. Det var bara min maskin som syntes i mörkret bakom mig. Det fanns ingen annan där.

Jag granskade allt inom räckhåll för min lampa, väntade mig att få se något som skulle få mig att fly. Men inget. Endast mörkret. Nä fyfan. Det fick räcka. Jag vände mig om för att komma åt elskåpet och få det överstökat så fort som möjligt. Bara jag fick igång maskinen så den började lysa skulle det kännas bättre, trodde jag.

Då märkte jag något. Ljuset från elskåpet var borta. Den första spontana tanken då är att elskåpet är utan ström. Men något kändes väldigt fel just då.

Det var då det slog mig. Elskåpet var inte här. Det var ju bakom hörnet intill ingången till orten. Här, där jag trodde elskåpet stod, fanns det egentligen ingenting.

Jag klarade inte mer. Paniken fick mina ögon att tåras, och jag började springa i riktning mot bilen som stod parkerad vid passagen ut. Där elskåpet egentligen stod. Jag tänkte bara på en sak där och då. Ut. Jag måste ut.

Jag har aldrig kört så fort i mitt liv, vilket var dumt då det är trångt i gruvgångarna. Men jag var bara tvungen att ta mig därifrån så fort som möjligt. Jag klarade inte mer där och då. Något var väldigt fel.

Jag körde till närmsta huvudnivån på 1000 meters djup, och parkerade på en avskild plats för att återhämta mig. Vad fan var det som hade hänt? Jag kunde inte begripa någonting.

Jag sa till en kollega att jag kände mig dålig och behövde åka hem för att vila upp mig. Det var inga problem för honom och han erbjöd sig att sticka ner och tvätta min maskin och förbereda den inför en ny dag imorgon.

Jag visste inte om jag skulle klara av att fara ned dit igen men jag kände att jag var tvungen att prova nästa dag, för jag ville verkligen inte riskera att förlora jobbet. Sagt och gjort, jag var där nere igen dagen efter. Då gick det hur bra som helst. Inga konstigheter. Inga oförklarliga ljussken. Inga strömavbrott. Det enda som fick andningen att tvärstanna var att det stod en bult lutad mot elskåpet. Min kollega påstod att den inte stod där när han var nere och tvättade åt mig.

Historia lånad ifrån Creepypasta. Bilder lånade ifrån Google

Gillar

Kommentarer