SKRÄCKHISTORIA - INFLUENCER

Min granne är en sådan där irriterande wannabe-Youtubekändis. Under åren som gått har jag sett honom gjort allt från att hosta ut ett moln av kanel och ligga platt på sin bils motorhuv medan den långsamt rullat ned för uppfarten till att hälla ljummet vatten över sig medan han vrålat saker som “episkt”, “fail” och “challenge”, och annat jag inte ens orkat försöka förstå. Att se honom kämpa fruktlöst mot att bli viral har ibland varit tröttsamt. Så när han häromdagen knackade på för att säga att han skulle resa bort i några veckor och be mig ta hand om hans post var det faktiskt en lättnad. Det är väl fånigt, men avslappningen i att jag inte skulle komma att behöva stå ut med hans fånigheter en stund var påtaglig. Jag insåg att jag ofta gick runt och var nervös för att något av hans påfund på något sätt skulle dimpa ned vid min tröskel.

Saker och ting förlöpte normalt de första dagarna. Han fick ett par räkningar, lite reklamutskick och något som jag tror var ett grattiskort på födelsedagen. Sedan, en kväll, kom jag hem och såg en stor kartong stående framför hans ytterdörr. På den stod, i feta, röda bokstäver, “Åter till avsändaren”.

Jag är ingen vekling, men måste erkänna att det inte var helt lätt att lyfta den på egen hand. Den var riktigt jäkla tung, helt enkelt. Att släpa över den till mitt hus var än svårare. Jag insåg snabbt att det inte skulle gå att bära den upp för trappan, in genom min ytterdörr, så jag bestämde mig för att lämna paketet i garaget. Det skulle ändå stå tomt så länge som garagedörren fortsatte krångla. Bilen ställde jag på uppfarten istället. Nu med facit i hand inser jag att jag borde ha ställt ifrån mig kartongen medan jag bråkade med garagedörren för att få upp den, men ni vet hur det är: man hoppas man ska kunna göra tusen saker samtidigt, även om man vet att det ofta leder till att en av dem går åt helvete.

När jag sparkade till garagedörren för tredje gången tappade jag greppet om kartongen. Den föll den i marken, och jag hörde ett dovt knak inifrån.

Helvete, muttrade jag.

Jag hoppades att det inte var något viktigt som gått sönder, men bestämde mig för att inte säga något om fallet till min granne och låta honom utgå från att det hänt under transporten.

Med händerna fria lyckades jag få loss garagedörren och bet ihop när jag hörde hur illa den gnisslade på vägen upp. Jag släpade fram kartongen den sista biten, och placerade den sedan i hörnet i väntan på att grannen skulle komma hem. Och sedan struntade jag i den. Snart var den bortglömd. Åtminstone i några dagar.

Jag vet inte när jag först kände doften, när den först sipprade in genom dörren från garaget till mitt hus, för det gick långsamt. Det luktade övermoget sött, som om något låg och ruttnade någonstans. Jag trodde de första dagarna att ett djur blivit påkört på gatan utanför huset, och att kadavret nu låg någonstans utanför och att doften tog sig in. Men när jag till slut gick ut för att leta efter kadavret märkte jag att doften blev svagare, och inte starkare. Det var då jag öppnade garagedörren, och det var också då stanken slog mig tillbaka och tvingade mig att hålla för näsan.

Källan var inte svår att identifiera. Det enda nya inslaget i garaget var kartongen i hörnet. Jag minns att jag tänkte att det måste ha varit en köttlåda han prenumererade på, som den idioten glömt att han skulle få hem. Klart köttet ruttnat när det legat utanför kylskåp så länge. Men hur mycket hade han egentligen beställt? Lådan var ju enorm. En hel jäkla kossa?

Jag höll för näsan och gick trevande fram till lådan, med en avstickare till en hylla där jag hade en sax. Egentligen skulle väl den inte behövas, för i botten hade kartongen blivit så blöt att man hade kunnat öppna den med fingrarna, men jag hade ingen lust att gräva i safterna av ruttnande kött. Men den genomblöta botten i kartongen gjorde också att jag inte kunda släpa ut lådan ur garaget. Då hade den slitits upp, och innehållet hade rasat ut över hela golvet. Först skulle jag behöva tömma kartongen för hand, och lägga över det ruttnande köttet i soppåsar, för att sedan kunna köra dem till tippen. Jag såg inte fram mot någotdera.

Jag skar igenom tejpen som höll ihop kartongens lock. Hade jag trott att lukten inte kunde bli värre så krossades den illusionen när jag öppnade den. Det var som en helt ny, tidigare otänkbar dimension, av stank. Som när man öppnar en skållhet varmluftsugn, men med doft istället för en upphetttad vägg av luft. Det var så illa att jag, kämpande mot kväljningarna, flydde ut genom garagedörren igen. Jag tror inte jag på något sätt rent fysiskt hade kunnat stå emot den stanken, så stark var den. Jag var tvungen att stå och hämta andan en stund utomhus, och tänkte för ett ögonblick att jag helt enkelt skulle strunta i lådan, men väl där insåg jag att den redan tycktes ha fått fäste i mina kläder och hängde efter mig som en vidrig skugga.

Jag försökte allt för att bli av med stanken, men ingenting fungerade. Varken rumsprej, ansiktsmask, tre duschar eller ett klädbyte. Varje sekund lådan låg i mitt garage var ännu en sekund för stanken att fästa sig i huset. Jag var tvungen att bita ihop, gå in och göra mig av med innehållet.

Jag återvände till garaget och såg kartongen, där den stod öppen som om den bjöd in mig att ta en titt. Jag var väl förberedd, med öronproppar instoppade i näsborrarna, en soppåse i ena handen, det starkaste rengöringsmedlet jag kunde hitta i andra handen, och händerna täckta av långa plasthandskar. Jag ville inte behöva röra vid något av innehållet i kartongen. Men, som det skulle visa sig, jag hade inte behövt leta fram alla de sakerna.

Jag skulle inte komma att behöva lyfta ut eller ens röra innehållet i kartongen. Allt jag stod inför var mardrömmarna som skulle plåga mig i veckor efter den dagen. I den där kartongen låg det mycket riktigt kött, men inte hackat, styckat och levererat till en kund. Nej, det var värre än så. Där låg min granne. Död. I ett stycke, men död.

Jag ringde polisen, och efter att ha kommit tog de givetvis in mig på förhör. Det är trots allt inte konstigt att vissa misstankar riktas mot mannen med den döda kroppen i garaget. Lyckligtvis insåg de snart att jag inte var inblandad. Mitt DNA fanns visserligen över hela lådan, och stanken hängde kvar i mitt hus. Men det fanns bevismaterial som friade mig, liggande i min döda grannes egna händer. En filmkamera.

De visade mig bara filmmaterialet en gång, men det räckte. Jag vet egentligen inte om de fick, om de bara kände så mycket sympati för mig och min situation att de tyckte jag förtjänade det. Hur som helst såg jag det.

Min granne satt i lådan utanför ingången till ett fraktföretag. Han skrattade medan han berättade för kameran hur han skulle skicka sig själv från land till land. Med sig hade han flaskor att kissa i, mat, en kudde och några ficklampor. Hans kompis – en kille jag flera gånger sett hjälpa till med hans olika upptåg – stängde kartongen och lämnade antagligen in den. Under timmarna, eller dagarna, som följde spelade min granne in en del olika klipp om hur det gick. “Jag tror jag är i en lastbil, jag känner hur den rör sig.” “Nu måste jag vara i ett lager. Här var det varmt. Men mat har jag gott om.” Sådana saker sade han. Sedan, mitt under den sista inspelningen han gjorde, föll kartongen i marken. Där och då bröt han nacken. Kameran fortsatte spela in tills minneskortet blev fullt eller batteriet dog.

Det var en enda sak jag inte berättade för polisen, efter att de visat mig filmerna. Det var något jag hört i det sista filmklippet, som kommer förfölja mig länge. Precis efter att kartongen fallit i marken och min granne fallit ihop i en livlös hög med kameran bredvid sig hörde man ett ljud, som måste ha kommit utifrån kartongen. De kände väl inte igen det, men det gjorde jag. Det var ljudet av min trilskande, gnisslande garagedörr, när den gick upp.


Historia lånad ifrån Creepypasta. Bild lånad ifrån Google.

Gillar

Kommentarer