Tänk att du har stått vid min sida, i vått och torrt i snart 2 år. Ja vi har gått igenom det mesta. Men har ändå inte velat ge vika. Nog har jag dåliga perioder där jag inte orkar med något, vill vara själv men när man kommer in i de bra perioderna så inser man att man inte kan leva utan honom. Men alltså kan kan ni fatta? 2 år. Jag fattar det inte själv. Jag som tycker att det känns som 10 år, minst och jag är fortfarande lika kär.

Vissa dagar så saknar jag honom även om vi har spenderat en helg tillsammans, och bara önskar att han skriver något till mig då jag är på jobbet eller vise versa. Att han berättar för mig hur mycket han älskar mig, att jag betyder för honom – ja men något så jag vet att jag finns i hans tankar. Även om jag redan vet om det. Jag vet, jag vet.

Ibland kommer jag på mig själv prata om hur mycket jag faktiskt älskar honom inför vissa arbetskamrater, vad jag vill ha i framtiden tillsammans med honom och blir alldeles varm då jag kommer på mig själv. Jag ler, de ler och säger “Det är bra. Låt det fortsätta så. Håll hårt i varandra” Har aldrig någonsin kommit på mig själv prata om en person på det här viset, har liksom aldrig fallit in i en annan värld där jag säger exakt hur jag känner för någon.

Jag kan bara inse just där och då hur lycklig jag faktiskt är. Aldrig varit så här säker i hela mitt liv. Och hur rätt det är. Jag vet mina framtidsplaner och det är bara med honom.

Fatta, två jävla år snart. TVÅ ÅR! Vad hände med tiden? Vad händer med mig?

Jag visste inte vad äkta kärlek var förrän jag träffade honom. Det där pirret i magen, de där tårarna som föll pga rädsla. Jag vågade inte bli kär, jag ville inte fastna så där ordentligt för någon. Det är bäst att hålla folk på avstånd, de kan såra och de kan lämna. Men det gick inte att kämpa emot. Tårarna som rann då han var så underbar, förtjänar jag denna lycka? Är detta på riktigt? Eller är det en dröm?