• ♛ Amor Vincit Omnia /Samboliv,  ♛ Deep Shit,  ♛ INNE & UTE,  ♛ Jobb & Framtid,  ♛ Känslor, Tankar & Funderingar,  ♛ Livet som Undersköterska,  ♛ Näthat - Hur hanterar du det?,  ♛ Ordspyor & åsikter,  ♛ Självförtroende & Självkänsla,  ♛ Stalkers & Haters,  ♛ Tess,  ♛ Vänskap & Nöjen,  ♛ Visste ni?

    INNE & UTE – Saker som har hänt 2018

    Relaterad bildJag blev vän med Sandra igen efter 5-6 år. Om det nu inte är mer år där vi var osams och bråkade. Först var jag väldigt negativt inställd på att ens höra av mig, men sen tänkte jag; “Jag behöver inte bli vän med henne men vi måste reda upp allt bråk som har pågått för helt ärligt så orkar jag inte med detta bråk längre. Jag har känt mig så jävla negativ, ledsen, arg och irriterad nästan jämnt” Men så pratade jag och Sandra ut, och allt liksom rann ur mig. All negativitet som jag har burit med mig så länge, de rann av som vatten på en gås. Jag kände mig lättare och lättare, och betydligt gladare. Och efter ett par dagar, efter många sms samtal, telefonsamtalet vi hade där vi pratade om allt mellan himmel och jord så kände jag direkt “Fan vad jag har saknat människan, så skönt att hon finns i mitt liv igen. Nu går jag min egen väg, skiter i vad andra tänker och tror om henne. Det är för helvete mitt liv” Så smsade jag henne, skrev till henne; “Jag kan nog kunde se henne som en vän igen, att detta är sista chansen, och skiter det sig igen så är det inte menat.” Och ja, idag är vi vänner och det finns ingen gladare än mig. Visst, vi har kommit överens om att är det något så pratar vi med varandra, vi reder ut frågetecken som vuxna människor. För det sista vi vill ha, de är mer drama och missförstånd.

     

    Relaterad bildJag har utvecklats på jobbet. Jag känner mer och mer att det är detta jag vill jobba med. Trots sk familj som aldrig trott på mig, som inte har stöttat mig hela vägen, som inte ens blev glad över att jag klarade diplomet som undersköterska. De som har tvivlat på mig, påstått att jag har ljugit om mitt diplom så jag var tvungen att ta kort och visa de öppet i bloggen. Som tjatat på mig att bli uska är inget jag ska satsa på, jag klarar nog inte av det jobbet. Eller att jobba inom vården som springvikarie överhuvudtaget, utan att jag ska söka fast jobb på Max eller Mc donalds. Där jag inte fick de ord alla behöver “Följ dina drömmar, kämpa på. Du fixar det!” Men jag klarade det. Och jag kan inte bli lyckligare än så här.

     

    Relaterad bildJag är fortfarande med mannen i liv. Trodde inte att jag visste vad kärlek var eller hur de kändes, aldrig varit med om maken, aldrig känt så här för någon förut. Den pirrande känslan av saknad, eller att inte bli kramad eller få höra orden då jag behöver det, och vill gör mig deppig och skriker efter hans kärlek. Men att krypa ner i sängen bredvid honom nästan varje natt gör mig utmattad av ett lugn, trygghet. När man vet till 100% vad man vill och känner. Bad or good days, spelar ingen roll. Det är han, det har alltid varit han. Han som jag har väntat på.

     

    Relaterad bildJag har testat köra bil. Och även om jag var nervös och inte hade någon som helst tro på mig själv, var rädd så körde jag lite, svängde både till höger och vänster. Jag är så stolt över mig själv.

     

     

    Relaterad bildNär jag skulle hem från jobbet en eftermiddag. Skulle ner till omklädningsrummet, låsa upp mitt skåp men inget hände, bytte nyckel Vred tills fingrarna blödde i princip, testade den andra nyckeln. Gick inte då heller. Min arbetskamrat A kom och hon försökte förjäves hon också men låset gick inte upp. Panik! Sambon stod och väntade, jag blev mer och mer stressad sen var han tvungen och köra för han skulle fortsätta jobba. Tillslut bad jag vaktmästaren klippa upp skålet med en rejäl tång och där stod jag och tänkte; “Hur tar jag mig hem nu? Hundarna måste rastas? Har massor att göra hemma” men då hörde jag AL i omklädningsrummet; “Du kan åka med mig gumman” och vi åkte hem till Malmberget. Tur att hon var där i samma sekund. Och att vi bor i Malmberget båda två.

     

    Relaterad bildAnonyma kommentarer om att jag och Sandra har blivit vänner. Ja vi båda har fått en anonym kommentar strax efter att vi kom ut med att vi blivit vänner igen. “Ni två förtjänar varandra” och jag fick även en annan; “Skyll dig själv om hon gör samma sak emot dig igen” Okej, för det första. If it happens, it happens. Jaha, jamen då vet vi det. No big deal. Sen annan grej, folk förändras. Detta bråk förändrade oss båda på gott och ont,och sen alla som la sig i, la ord i käften på oss, förvred sanningen, LJÖG – sabbade det bara mer och mer. Detta bråk var egentligen mellan mig och Sandra, ingen annan. Det är upp till oss när bråket ska ta slut. Det är upp till oss att låta denna relation hålla. Folk lägger sig alltid i, och vem vet; de kanske älskade dramat som uppstod mellan oss just då? Är det det ni söker här i bloggvärlden? Bråk, tårar, deppiga inlägg, ord som sårar? Ni älskade nog när vi bråkade via våra blogginlägg, hängde ut varandra. Ni satt säkert med en påse godis, popcorn och skrattade och fullkomligt njöt. Ni hörde av sig till oss och skrev “Sandra är inte klok” “Therese är psykopat” Och nu när vi äntligen är vänner, då duger inte det heller. Är ni avundsjuka för att vi blev vänner, men ni sitter och är osams med någon? Ja men ta fingrarna ur arslet, hör av dig till personen och lös det då för helvete. De gynnar ditt liv, tro mig.

    Och en annan sak; stå för vem du är, sluta vara ett fegt arsle, där ni kommenterar anonymt. 

    Gammal bild från 2014-2015 😉

    Relaterad bild När man inser att vissa inte har förändras, och man inser vilka de egentligen är. Och man bryter med de återigen för de ger inte ett piss. Man har känt ilska den här veckan, besvikelse och irritation. Tankar angående allt (då menar jag allt det tråkiga) har kommit enbart för att man är less på att tänka på det som verkligen har sårat mig och gjort mig irriterad, ledsen och helt off. Det har tagit så jävla mycket energi att det påverkar andra runt omkring mig. Man har inte känt för något, man har gått med gråten i halsen dag ut och dag in. Man har bara velat lägga sig ner och sova bort all tid. Men samtalet inatt gav mycket. Man insåg att det enda man dög till, det var bara för att snoka på mig, på mitt liv. Där man själv lägger ner tid, känslor och energi, man ringer och smsar och inte ett piss hör man ifrån de. Man känner direkt: “Finns jag bara där, för att det ska snokas på mig? Och sen skvallra vidare?” Man fanns egentligen inte. Jag är bara ett jävla samtalsämne. Nu är det fan slut på detta. Det här var sista gången jag ger dessa människor en chans. Ut ur mitt liv, och det för gott. Nu vill jag inget mer. Ni är döda för mig. Kom inte krypandes tillbaka, det är ÖVER.