Jag har gjort misstag, ja jag är det svarta fåret än idag

Pratat ut med en person. Skrev exakt vad jag kände, tyckte och hur jag uppfattat situationen och jag hoppas jag fick sanningen från denna person. Svaret som fick mig att le var; “Självklart vill jag ha min lillasyster i mitt liv dumbom”

Detta får mig att tänka ännu mer, minnen dyker upp. Men det gjorde det redan inatt då sambon fick mig att spela Nintendo 8 bit Super Mario. Allt kom tillbaka och för ett ögonblick så satt jag i mitt rum med min brors spel och lirade. Mina affischer var på väggen, jag kom tillbaka (den jag var då) underbar känsla men sorglig på samma gång.

Och jag har tänkt en hel del, att bråka och vara osams för länge det ger ju inget. Båda mår dåligt, man tänker tankar som; “Tänk om han/hon försvinner för gott? Vad gör jag då?”

Att vara ensam på julafton, nyår och då man fyller det är jag så van vid, jag har min sambo. Vännerna och hundarna men det är då man inser hur skört livet är. Inget är förevigt!

Och efter våran pratstund så är jag äntligen redo att ta nytt steg med personen som är min familj. Och är personen redo att satsa och vill kämpa för detta, då får jag lita på det. Och ge jag också.

Ni får tänka igenom detta. Är det värt att tjafsa för gamla misstag när alla gör och har gjort misstag? Är det värt att kalla varandra dumma saker, sen förvänta sig att orden är glömda dagen efter och allt blir som vanligt?

Jag är less på att vara det svarta fåret, less på att ta skit för gamla misstag. Ni kan komma till mig den dagen ni kan erkänna ni har gjort misstag och betett er lika illa som jag har gjort, så får vi se hur vi löser resten sen.

Men tills dess – aldrig!

Vi är på Alla Tiders 🍺🍷

Är ute på Alla Tiders, sett både L och B från mitt jobb så kul 😀

Här sitter vi, R, sambon, jag och M dricker lite och snackar skit! Har världens diskussioner om typ allt, bland annat kom jag& R fram till att världen skulle bli bättre om vi kunde acceptera varandra. Med det menar vi sexuell läggning, den person man är (nu menar vi INTE pedofiler, våldtäktsmän osv) men aaaa ni fattar nog sen hur man sminkar sig, klär sig, piercingar, tatueringar osv

Vi syftar på min vän (familjemedlem?) Mandy som har varit med om hel del sen hon bestämde sig för en sak.

Varför inte bara låta folk vara, ta de beslut de vill utan att svartmåla de? Låta de vara de dom vill vara. Om ni nu mår så dåligt och hackar på de som är sig själva, de säger ju direkt vem ni är – right?

Sanna vänner?!

Tycker det är skrattretande att vissa utger sig för att vara min vän (önsketänkande från deras sida kanske 😂) men mina vänner tar inte viktiga saker och diskussioner med mig via bloggen. De är liksom lite mer personliga (ja ni stalkers utan vänner vet nog inte vad det innebär) men ni vet samtal om att ses på en fika och mina underbara vänner som bor alldeles för långt bort för en fika (miss ya babes♥️) där blir de mest via samtal och sms. Sen är de aldrig anonyma och kallar sig Lisa, Lotta, Kjgjhpkkk eller utger falsk email. Så mina kära haters och stalkers – kom på er där va? Nice try! 😂 Haha!

Mina vänner är inte såna fega kräk som via bloggen, spottar ur sig nedlåtande kommentarer som i deras värld anses vara “goda råd och tips“😂

Jag ser dock detta som en förolämpning mot mina vänner. Jag har de bästa vännerna i mitt liv. Och hade de inte varit bra vänner så hade jag inte haft de kvar alls. Dåliga vänner gör jag mig av med. Gift är inte bra för dig så har du såna “vänner” som du inte mår bra av; BORT!

Hannah, Emy, Johanna, Mia, A, Mikkiz, Mandy, L, K, Ana, E och alla ni andra (ni vet vilka ni är) – ni är bäst! Glad att jag har er i mitt liv.

Vi hörs inte varje dag men det är okej, finns inget krav från min sida att vi ska höras varje dag för att veta att ni finns där. Jag vet 😘

Love you all! ♥️

Åsikter eller elakhet?

En sak jag inte förstår det är när folk inte kan släppa taget om det som har varit eller om mig. Jag har vänner, bekanta som släppte allt jag gjorde. De förstod och de förlät och vi är sams idag. Men sen finns de dom som inte kan släppa taget om det jag har gjort, trots det sagt de skulle. Det finns personer som inte kan släppa taget om mig, även om jag bekräftat sen 2013 att det finns ingen återvändo. Då ska det svartmålas istället.

Sen är det skillnad på att vara elak mot en person och att kunna hysa ens åsikter i vuxen ton.

Jag har fått mycket skit för att jag har blekt mitt hår hemma, iallafall först ifrån början så har jag fått pikar om att då det fanns gula pigment det var usch och skräp. Tror t.om att någon bloggare hade det på utelistan i sin blogg, men jag lovar att jag skrattade så tårarna sprutade. För visste det var en slags “attack” mot mig personligen. Kanske jag inte ville som den personen. Och det lustiga var då, att om andra lite gula toner i sitt hår, ja men då var de jättefina i håret.

Detta hade ju inget med att göra med den personens egna åsikter angående hårfärgning hemma att göra, utan det är för att anfalla mig med elaka pikningar.

Folk måste lära sig skillnaden på att vara elak och att ha åsikter. Och kunna förklara sig till varför man tycker som man gör. Annars behöver man inte yttra sig överhuvudtaget. Därav har jag tur, har fantastiska vänner som står för sina åsikter och faktiskt förklarar sig om varför de tycker som de gör. Det blir härliga diskussioner, och givna på vuxen nivå.

Jag förstår inte poängen med att vilja vara elak mot en person då man hyser sina “åsikter” och nej jag kan inte säga åsikter egentligen utan det är påhopp bokstavligt talat, och visst får kan tycka olika om saker och ting men alla kan inte ta det. Vissa blir ju rent sagt förbannade om man säger sin mening eller inte håller med. Men för det så behöver man inte hysa agg eller elakheter emot en annan. Gör politiker det?

Jag menar jag och min sambo, jag och mina arbetskamrater har olika åsikter, men de blir mer intressanta diskussioner då och sen släpper vi ämnet. Vad vinner man på att dra ut på det? Tvinga en annan att tycka som en själv? Hur blir det framöver?

Jag kan inte..

Jag kan inte vara med någon som inte stöttar mig i mitt bloggande. Eftersom att jag har bloggat sen 2001-2002 så har det blivit en del av mitt liv. Det är ett jobb på sidan om med tanke på samarbeterna, MEN att skriva är det bästa jag vet. Jag skulle inte vara fullbordad om jag inte fick blogga och att jag fick stöttning med bloggen. Jag älskar verkligen att blogga, jag älskar att ta bilder till bloggen, komma med bra teman att skriva om. Jag måste få vara fri i mitt bloggande. Är van sen start att blogga, och så ska det förbli. Ingen annan kan säga dittan och datten om min blogg, vi alla har våra egenheter i att blogga. Varje blogg är unik.

Jag kan inte ha en person i mitt liv, om inte denne älskar mig för den jag är. Både jag och ni andra har brister, och sidor som ni definitivt INTE är stolta över men får jag ständigt får höra allt det negativa om mig och glömmer bort att påminna mig om det positiva så är det ens någon vits att ha den personen i mitt liv? Jag tycker inte det. Jag vet att många har betydligt lättare att ta emot negativ kritik än positiv därför tycker jag att ha man en relation med en person, kärleksrelation, vänskapsrelation eller familjerelation; fokusera på det positiva. Påminn varandra istället om vad man gör bra, hur bra man är som person, ja påminn om alla goda sidor. Garanterat blir det inget gift i relationen som kan skapa bråk, vilda diskussioner, tårar eller spänning.

 

Jag kan inte vara otrogen, hur olycklig jag än är. Det spelar ingen roll, men otrohet existerar inte då många har varit otrogen mot mig. De gör så fruktansvärt ont, det sätter ärr som inte försvinner. Det är nog det mest lägsta man kan göra emot en annan. Äckligt om inte annat. Jag är trogen, vare sig jag är gift eller har en relation.

 

Jag kan inte gå tillbaka till en giftig relation. Det spelar ingen roll hur många förlåt, bortförklaringar eller att någon ens försöker ta kontakt, men att saker har hänt ser jag som ett tecken. Därav går jag inte tillbaka till giftiga relationer. Det är inte menat. De giftiga relationer jag har kommit ur, har gjort mig starkare och mer lycklig. De hade chanserna att reparera ALLT då jag väl fanns i deras liv, men de utnyttjade det, tog det för givet och nu är jag färdig med de. Tänk på det. Ta ingen för givet. Och för det andra; Jag behöver inte er.

Älskar att blogga & att blogga är en tävling?

Att börja blogga här igen var nog fan det bästa jag någonsin har gjort, att nouw är pase det känner jag. Sen att ha bloggen som en chattsida där notisen dök upp så fort man loggade in, att någon svarat på min kommentar i sitt kommentarsfölt, följt min blogg, pmat mig. Det blev som en slags tävling. Hur många följare har du? Hur många följare har jag? Och detta “Följ inte Blondina hon är psykopat”

Trams och inte alls som det var då jag började blogga för 17 år sen. Och förr i tiden var det bara att blogga, folk kommenterade och läste ändå ens blogg trots att man la upp hur ointressanta inlägg man än la upp. Man tyckte det var kul att blogga, man följde varandra på bloglovin, blogkeen man stöttade varandra, peppade varandra. Nog fick man en hel del näthat men jag njöt av det, för minns att Alexandra “Kissie” Nilsson skrev till mig och även bloggade om det att då är bloggen stor.

Nu är det mode, Fashion, och barnfamiljer i alla inlägg, inget fel i kläder eller att ha barn. Mysigt och kul att läsa, men alla gör det. Och för min del blir det för mycket. Jag föredrar mer personliga inlägg. Djupa inlägg, tävlingar, och alldagliga, älskar att läsa vad folk har gjort under dagen och liksom hänga med.

Jag trivs på delacay. WordPress känns stabilt, mer vuxet dvs inte allt kladd med reklam, chatt osv. Och jag har dessto fler läsare NU än vad jag har haft någon annanstans. Mer än vad jag hade på fames. Nästan 300 unika bara idag. Är så glad och stolt över mig själv. Men kämpar verkligen!

Detta tjat om varför jag bytte från nouw sopar jag åt sidan, mina närmaste vet jag älskar WordPress och föredrar det mer än något annat. Appen är lätt, och delacay har en snygg layout och design.

Jag bloggar för att jag tycker det är kul, vad andra tycker om min blogg skiter jag i. Faller det inte i folks smak läs inte, stör ni er på vad jag skriver, läs inte. Tycker ni inte om mig, läs inte 😉 Life is simple MEN att släppa taget om en är tydligen väldigt svårt. Men mer läsare till mig då – gynnar bara mig. Men en sak jag inte gör, är att krusa för bloggare som fiskar läsare med en falsk fasad. Det jag störde mig på många som bloggar på nouw. Falskheten, och detta krusande typ att kommentera något inlägg en gång i månaden i hopp om att jag ska besöka och kommentera ens blogg oftare.

Att ha en blogg, att blogga ska inte vara en tävling, det ska vara roligt. Det är så tragiskt för att inte tala om patetiskt. Kan man inte bara gå tillbaka i tiden då bloggen och att blogga var mer personligt utan att tävla om allt möjligt? Kan vi det?

Hur man ska hantera hat!

Alla får någon form av hat i bloggen och jag har verkligen erfarenhet utav det. I början tog jag åt mig utav allt folk skrev till mig. Men man måste lära sig att ha skinn på näsan, för haters är bara en fis i rymden. Det är fega människor som antingen är avundsjuk på dig och det du har, personen är livrädd för den du är och vad du kan åstadkomma här i livet , något denne inte kan lyckas med, eller så mår personen fruktansvärt dåligt, känner sig ensam och är olycklig. Ja det finns sjukt många anledningar till varför personen måste hysa en massa hat men felet sitter aldrig hos dig.

Om de besöker din blogg, trots att personen stör sig på allt du gör så måste den här personen finna din blogg väldigt intressant. Ta åt dig, sträck på dig och fortsätt med ditt bloggande. Du vinner, varje gång personen skriver hat om dig, om ditt utseende eller hur du skriver. DU VINNER VARJE GÅNG! 😉 Grattis!

Jag skrattar bara åt allt hat, de vet inte vem jag är, vad jag gör, vad jag har varit med om, de har aldrig träffat mig. Därav en hel del skratt bakom dataskärmen då jag läser igenom allt, sparar ip, kommentaren. Man vet aldrig när de kan vara till använding. Men sopar de under mattan och går vidare. Min mamma har lärt mig att man kan inte älska allt och alla, men man måste lära sig att acceptera att alla inte är som du.

Om någon är så besatt av dig, och behöver skriva hat så sitter felet i personen i fråga. En blogg ska vara personlig, tänk dig en öppen dagbok fast på nätet. Tycker du något om ett politiskt parti, om ett klädesplagg, öppnar upp dig om personliga händelser har ingen rätten att sänka ner dig för dina åsikter.

Om någon tycker du är ful, så behöver de inte besöka din blogg, eller ens kolla på dina bilder. De kan läsa nyheterna på NSD, Kuriren istället. Men kom ihåg, de minsta hat de kläcker ur sig bevisar att du är mer intressant för de, än deras egna liv.

Glöm inte; Allt elakt som folk skriver till dig, oftast bara speglar deras egen osäkerhet, och det man ogillar hos någon annan är oftast sånt man saknar hos sej själv.

 

Varför fokusera på de dåliga sidorna?

En sak folk glömmer, det är att berätta för varandra vad man tycker om de. En komplimang om ens utseende, hår och kropp är så lätt att yttra men hur man är som person faller i glömska. Och ska man säga något om en person, vara helt ärlig så fokuserar man alltid på de dåliga sidorna. Hur tror ni personen uppfattar det? Hur tror ni personen mår?

Förstår inte riktigt att folk kan glömma en sån viktig sak?!

Jag får höra på jobbet, att jag är bra på mitt jobb, gör ett bra jobb och där spelar inte utseendet heller någon roll fastän många ger komplimanger hur fin jag är i mina arbetsklänningar och bara det är kul! Man växer. Säkert därför jag saknar jobbet på min semester. Man har alltid roligt, beroende på vem man jobbar med givetvis!

Min fina vän E skrev en gång på snapchat vilken underbar och fin person jag är. Min vän Johanna skickade det här smset igår och man mådde som en prinsessa. Man mådde bra! Hela kvällen vart perfekt.

Vi måste lära oss att uppskatta varandra mer, hur vi är som person. Vänner, familj, partners och arbetskamrater ja t.om chefer. Spelar ingen roll vem som lyfter en med ord. Och förstår inte de människor som enbart fokuserar på de dåliga sidorna hos andra. Gör det ont att säga till någon vi tycker om/bryr oss om att de är underbara, fina människor? Är det jobbigt att säga eller sitter allt bara i ett utseende? Har jag missat något?!

Visst vi tjejer – vi vill vara fina, vackra och snygga men bara för det så betyder det inte att vi inte vill höra hur vi är som person?! Och utseendet gör inte oss till den personen vi är – det är våran personlighet, den vi är som gör det. Är det inte den som betyder allra mest? Som får oss att älska någon? Eller är det någon därute som blir kär i ett utseende? Då har ni problem!

Vem vill ni bli älskad för?

Bilbingo ikväll & kör ditt race

Sambon berättade att det är bilbingo och visst är fortfarande seg och hoppas jag är piggare senare 🙂 Men det ska bli kul iallafall!

Längtar dock mer tills imorgon då får jag en massa paket & de flesta är samarbeten för er nu som copycata mig där också. Förstår inte varför folk inte kan köra sin egen grej utan copycata vad andra gör.

Nåja, tur jag har det självförtroendet och självkänslan att kunna vara mig själv och ha min egen stil 😉

Vad ska ni göra idag då?