Vars livet kan bege sig

Jag är den jag är, för det är den jag har blivit efter allt som jag har varit med om.  Jag var inte som jag är nu, långt ifrån. Idag är jag framåt, oblyg, mer självsäker. Men som liten var jag väldigt blyg, osäker och jämförde mig med allt och alla. Jag klädde mig som jag ville, eller som mamma sa åt mig att klä mig. På förskolan och första åren i låg och mellan så gick jag oftast klädd i mysdresser. Jag vet, jag såg förjävlig ut då (när jag ser tillbaka på foton nu) men jag ville ha det, jag trivdes i det. Min favoritmysdress var röd med vita katter på. Och mitt regbågsdiadem skulle vara på, hur mycket mamma än tyckte att det inte passade men vad gjorde det? Jag ville ha de. Mitt diadem påminde om My Little Pony – jag älskade dom. Och det gör jag än idag.

Jag vart utstött, fick varken någon pojkvän knappt att jag ens hade några vänner. Jag ansågs vara konstig, udda och säkert mammas flicka och jag vet att många i skolan tyckte att mamma var konstig också vilket sårade mig så fruktansvärt. Hon var den bästa mamman man kunde ha, hon brydde sig ju om mig, och vad jag gjorde och inte gjorde. Jag drack ju inget heller då festerna satte igång i byn, jag satt hellre hemma med mamma i soffan och såg på Arkiv X, Rederiet och Allo Allo Emliga armén, åt punchknappar, drack coca cola eller my little pony läsk (den försvann rätt snabbt också tyvärr)

Jag brydde mig givetvis om vad folk kallade mig, sa om mig men orkade inte göra något för att ändra mig för någon annan. Varför skulle jag ändra mig för några som inte ens visade något intresse för mig nu? Jag noppade inte ens ögonbrynen då jag började gymnasiet i Jokkmokk, knappt att jag sminkade mig. Jag vet inte varför men orkade väl inte för tyckte jag var så ful så varför skulle någon lägga märke till mig? Satt ofta ensam på lunchen, då mina två vänner flyttade till Gällivare. Det fanns ingen ork att engagera mig, dock betygen började dala. Jag var så trött och less på allt och alla.

Jag hoppade av och flyttade sen. Dels var det skönt för mamma och jag bråkade rätt mycket sista tiden, men förblev sams. Var inte ofta som vi drog ut på det efter ett tjafs. Jag mådde inte bra pga en hund som vi hade, var tvungen att avlivas för han bet mamma så illa att jag fick ringa till Jokkmokk så mamma fick fara in och sy, fick ringa taxi och veterinär för att ta bort hunden, farsan hade stuckit, och jag kände väl att all skit hände på en och samma gång. Om jag grät? Nej, inte en endaste gång. Helt ärligt, grät aldrig någongång vilket ledde till inre aggressioner och utbrott ibland som jag inte riktigt kunde hantera heller inte förstå vars de kom ifrån. Idag vet jag.

Med åren har det varit många olika smällar i livet; våldtäkter, otrohet, lögner, svek, och dödsfall. Både mamma och sen pappa dock långt senare. Aldrig en lugn stund, med trygghet, äkta kärlek. Ett hem.

Inte förrns nu har jag kunnat slappna av, sova ordentligt och känna att jag är hemma. Allt jag ville att få en ny frisk start där inget förflutet ska komma emellan. Jag är hemma och jag vill förbli i det här stadie som jag befinner mig nu. Jag har allt jag önskar mig, dock finns det drömmar som jag önskar slå in en vacker dag. Och det kommer det, det gäller att inte ge upp.

Vissa dömmer mig, men inget känner mig på djupet eller vet varför jag agerar som jag gör ibland. Mina närmaste kanske vet, de har ju liksom hängt med i flera år och samtalat med mig under kriser, och de vet hur jag känner, tänker och varför jag agerar som jag gör. De dömmer mig inte, de förstår. Men jag har länge förstått, och varför.. för jag har haft en relation med migsjälv i över 36 år. Om någon känner mig, så är det ju jag!

Jag har gjort misstag, ja jag är det svarta fåret än idag

Pratat ut med en person. Skrev exakt vad jag kände, tyckte och hur jag uppfattat situationen och jag hoppas jag fick sanningen från denna person. Svaret som fick mig att le var; “Självklart vill jag ha min lillasyster i mitt liv dumbom”

Detta får mig att tänka ännu mer, minnen dyker upp. Men det gjorde det redan inatt då sambon fick mig att spela Nintendo 8 bit Super Mario. Allt kom tillbaka och för ett ögonblick så satt jag i mitt rum med min brors spel och lirade. Mina affischer var på väggen, jag kom tillbaka (den jag var då) underbar känsla men sorglig på samma gång.

Och jag har tänkt en hel del, att bråka och vara osams för länge det ger ju inget. Båda mår dåligt, man tänker tankar som; “Tänk om han/hon försvinner för gott? Vad gör jag då?”

Att vara ensam på julafton, nyår och då man fyller det är jag så van vid, jag har min sambo. Vännerna och hundarna men det är då man inser hur skört livet är. Inget är förevigt!

Och efter våran pratstund så är jag äntligen redo att ta nytt steg med personen som är min familj. Och är personen redo att satsa och vill kämpa för detta, då får jag lita på det. Och ge jag också.

Ni får tänka igenom detta. Är det värt att tjafsa för gamla misstag när alla gör och har gjort misstag? Är det värt att kalla varandra dumma saker, sen förvänta sig att orden är glömda dagen efter och allt blir som vanligt?

Jag är less på att vara det svarta fåret, less på att ta skit för gamla misstag. Ni kan komma till mig den dagen ni kan erkänna ni har gjort misstag och betett er lika illa som jag har gjort, så får vi se hur vi löser resten sen.

Men tills dess – aldrig!

Sanningen kommer fram, oftast på ett sätt man aldrig räknat med

Igår hade jag ett djupt samtal med en person som ringde mig, han gav mig svar på allt som jag har funderat på. Det jag undrat över så länge. Fick veta en sak som fick mig i tårar men ändå glad att jag fick veta. Vi grät tillsammans.

När jag fick veta detta, var jag ledsen men inte för vad som hade hänt utan för att jag aldrig fick veta detta. Ingen som berättade. Ingen. Detta svek, att någon undanhöll detta – kändes som en kniv i ryggen och detta var ett bevis på att vissa människor var det bra att jag kapade banden med.

Men nu vet jag och det lär förbli, ja som det är. Finns ingen återvändo.

Nu har man svaren och nu vet man allt – så bara att ha det med sig livet ut.

Samtalet varade i över en timme men kändes som en evighet och det är positivt menat.

Sömnlös men mår bra

Legat i sängen, vänt och vridit mig. Kan inte somna. Tankarna har snurrat. Är trött men ändå inte så jävla trött ändå – solen skiner, luktar sommar ute. Fåglarna kvittrar av lycka. Så vad gör Tess? Jo, fanskapet kliver upp och bara; “Jahopp och nudå?”

Det är ljust dygnet runt häruppe, min kropp är lurad och skriker “Tjoho inte sova, inte än! Kliv upp!”men inte mitt psyke är mer “Va fan gör du? Lägg dig för helvete!” Nej inte än. Och egentligen? Vad fan gör det? Jag är 36, har semester, har inga barn att ta hand om (Thank good!) Jag har bara mig själv att ta hand om. Ja och sambon och djuren ofc – de som faktiskt betyder något och som jag bryr mig om. Att de finns, det är det enda som betyder något i mitt liv, de som får mig att fortsätta brinna som ett ljus, lågan som vägrar att slockna, bara känna viljan att fortsätta leva och kämpa. Ja visst mina nära vänner också, men de som står mig närmast är de som bor under samma tak som mig – de jag ser som min familj. Mitt bränsle, mitt syre. Mitt liv ♥️

Jag har gjort dumma saker i mitt liv förut, saker som jag inte är stolt över, men just nu känns det bra att man gjorde de misstagen. Har tänkt en hel del under den där såkallade timmen, för utan dessa misstag – Vem fan hade jag varit då? Vem? Kan ni tala om de för mig! Hade jag ens kommit så här långt som jag har idag? Mött de som finns i mitt liv just nu? Om jag inte hade gjort de där misstagen, mitt skrik på hjälp, hur fan hade de slutat då? Alkohol? Droger? Överdos? Självmord?

Fattar ni att de kunde ha slutat 10 gånger värre? Jag hade kanske gått den mörka hemska vägen som många gör som mår fruktansvärt dåligt? Jag hade kanske inte suttit i den här soffan?

Jag har allt jag behöver, tak över huvudet och mat på bordet, folk runtomkring mig som älskar mig oavsett misstag och felsteg.

Jag mår bra. Efter omständigheterna så mår jag bättre än jag någonsin har gjort på flera år. Jag är fri, ja jag har äntligen fått ro.

Och jag är fortfarande vaken.. är lite crazy.. eller hollo som kärleken brukar kalla mig. Börjar förstå varför nu ärligt talat.

Vi hörs 👋🏻

Du duger precis som du är…

Jag minns då jag satt på mitt rum då jag var liten, matte har alltid varit jobbigt för mig. Dels tyckte jag det var skittråkigt men inte alls så motiverande, jag såg liksom liggande stolen som det värsta som kunde drabba barn och ungdommar som fick tvinga sig att kunna det. Mamma försökte stötta och jag sa; “-Jag är dålig, kan inte!” och kastade min rosa glittriga blyertspenna med små barnsliga mönster som enbart gick att fylla på ett nytt stift, så den studsade mot fönstret ner på golvet. Mamma klappade mig på axeln och sa “-Du är inte värdelös. Matte är svårt för många. Det finns saker du är bättre på än dina klasskamrater. Du duger som du är!”

Jag minns att jag kröp ner på alla fyra under mitt vita skrivbord, och tog upp pennan och gjorde färdigt min matteläxa. När jag efter flera minuter lyckades klura ut mattetalet utbrast mamma med en öm smekning på ryggen “Du ser, du klarade det ju!” Jag kände en lättnad i bröstkorgen. Ångesten försvann, och jag gladeligen vände bladet på kollegeblocket och fortsatte med resten av mattetalen. Hon sa att jag skulle ropa efter hjälp om det var något för hon skulle fixa middagen, stuvade makaroner och hemgjorda köttbullar – mackisar & köttbullar som jag så enkelt kallade de.

Men så fort hon hade gått, började jag leka med mina leksaksdjur (kossor, hästar och allt vad det var) på skrivbordet istället. För matte har aldrig varit intressant för mig..någonsin.

Min fina mamma

Och idag har jag rannsakat mig själv och kommit fram till hur mycket klokt hon faktiskt sa till mig under den tiden jag bodde hemma. Det jag inte var bra på, det skulle resten av världen skita i för de skulle nog aldrig träffa mig ändå, för det finns så mycket annat som jag faktiskt är BRA på. Och det gäller er därute också. Man kan inte vara bra och bäst på allt, det räcker att andra är det. Vad som berör mig, det räcker gott och väl och att man faktiskt duger precis som man är, och det finns så mycket annat som man är bra på.

Man behöver inte ha 5 utbildningar, ha jobbat i över 40 år inom dittan och datten, det betyder oftast ingenting om det visar sig att du är en stor skit ute i praktiken (på jobbet)

Men så länge du gör ditt bästa, så duger det gott och väl –  för dig och för många andra.

Du duger, precis som du är!